Info
Träff i chatten varje onsdag klockan 19:00 |
|
Cultivating a close, warmhearted feeling for others automatically puts the mind at ease. From the least to the most important event, the affection and respect of others are vital for our happiness. -His Holiness the Dalai Lama |
|
Vem är online |
Vi har 16 gäster online och 3 medlemmar online
|
|
Mini-chat |
|
Logga in för att läsa meddelanden. |
|
|
Förgänglighet |
|
|
|
Skrivet av Martin
|
Vi vördar tillblivelse och skyr förgänglighet. Sanningen är dock den
att de är aspekter av samma verklighet, båda lika nödvändiga, båda lika
mirakulösa. En värld utan förgänglighet skulle vara fullständigt
frusen, fullständigt stagnerad. En värld där inget nytt uppkom, inga
nya vänskapsband knöts. En värld där ingen ny kärlek blev till. Att se
förgänglighetens sanna natur är att se kärlekens innersta väsen.
En vårdag för fyra år sedan gick min mamma bort. Hon levde i
flera år med en cancer som till slut blev henne övermäktig. Det
sällsamma var att fastän cancern förtärde hennes kropp rådde den aldrig
på hennes sinne. Fastän det var min mamma som visste att hon skulle dö
var det hon som alltid tröstade. Den andlighet och generositet som
alltid varit så stark hos henne tycktes dessutom växa i samma takt som
hennes kropp förgjordes.
Min mamma brukade förklara för mig hur viktigt det är att acceptera
döden. För henne var den en helt naturlig del i ett evigt kretslopp.
Inte något att avsky, inte en abnormalitet, utan en fullkomligt
nödvändig del av en fantastisk helhet. Det hon lärde mig gör att jag
minns henne nu med kärlek och ömhet, att jag nu förmår vara tacksam för
allt hon gav istället för att förbanna det faktum att hon dog. Genom
sitt liv och genom sin bortgång lärde hon mig att det leder ingenstans
att hata döden.
De allra flesta av oss älskar att se naturen födas på nytt varje vår.
Vad vi ofta glömmer bort, dock, är att förutsättningen för att vi ska
kunna uppleva denna tid då gräset blir grönt och blommorna spirar är
att förra årets blommor vissnat och dött. Förra årets blommor har
förvandlats till näring för de blommor som blommar i år. Varje vår
upplever vi hur naturen vaknar, hur träden får blad, hur vitsippor
lägger vita mattor i skogarna och hur påskliljor och tulpaner spirar i
rabatterna. Men den absoluta förutsättningen för att vi även denna vår
ska kunna uppleva allt detta är att blommorna, bladen och gräset dog
förra året. Utan förgänglighet ingen förnyelse. Utan förgänglighet
ingen födelse.
På samma sätt som gamla blommor blir till delar av nya har atomerna i
din kropp en gång varit del av andra varelse. Vem vet, kanske var en
gång atomerna i din kropp en del av Buddha eller Jesus. De byggstenar
som utgör din kropp har kommit från tusen och åter tusen heliga
varelser. Men de har också kommit från tusen och åter tusen mördare och
banditer. Genom sin död har var och en av dem ha gjort det möjligt för
dig att leva. I en väldigt verklig och påtaglig mening är ditt liv
deras gåva till dig. Om inte de hade dött hade du inte kunnat existera.
Vi vördar tillblivelse och skyr förgänglighet. Sanningen är dock den
att de är aspekter av samma verklighet, båda lika nödvändiga, båda lika
mirakulösa. En värld utan förgänglighet skulle vara fullständigt
frusen, fullständigt stagnerad. En värld där inget nytt uppkom, inga
nya vänskapsband knöts. En värld där ingen ny kärlek blev till. Att se
förgänglighetens sanna natur är att se kärlekens innersta väsen.
Om vi inte se världen så som den är, fylld av både tillkomst och
utslocknande, stänger vi våra hjärtan och sinnen för sanningen. Det
lidande som förgängligheten leder till skapar vi i stor utsträckning
för oss själva genom att inte se de verkliga sambanden.
Varje gång någon i min närhet går bort påminns jag om att det
egentligen bara en sak vi alla kan vara absolut säkra på. Vi kommer en
dag att dö. Mer än så. All runt omkring oss, vår familj, våra vänner,
alla kommer en dag att vara borta. På samma sätt kommer allt omkring
och allt vi äger en dag att vara försvunnet. Att allting förändras och
slutgiltigen förgås är ett absolut faktum, men samtidigt är de flesta
av oss beroende av illusionen av alltings oföränderlighet.
Vi bygger våra liv på att saker imorgon kommer att var som igår. Alla
tankar på vår egen eller andras död skjuter vi ifrån oss. Ibland
tränger sig döden på och vi tvingas till ett abrupt uppvaknande från
vår bedrägliga illusion. När någon som står oss nära dör rycks vi ur
vår villfarelse.
Märkligt nog krävs det inte sällan en dödsdom för att någon ska börja
leva till fullo. Den som drabbas av en obotlig sjukdom och ser sina
dagar räknande börjar plötsligt leva livet med en intensitet och ett
mål och en riktning som förut saknats. Man ser till att göra de saker
man alltid velat göra. Man ställer gamla oförätter till rätta och man
förlåter sina fiender och man ser till att klara upp sin ouppklarade
konflikter.
Plötsligt börjar man leva så som man alltid borde leva. Man inser vad
som är värdefullt i livet och man inser vad som är banalt och
obetydligt. Hela ens perspektiv förskjuts från det materiella till det
andliga. Måste vi verkligen vänta tills vi fått en dödlig sjukdom med
att acceptera verkligheten som den är och sätta vårt liv i sitt rätta
perspektiv?
Tänk till exempel tillbaka på senaste gången du bråkade med någon.
Kanske var det din partner vid frukostbordet, kanske var det med en
kollega, kanske var det med dina föräldrar. Föreställ dig nu att du
hade vetat vid det tillfället att det var sista gången du skulle träffa
personer du bråkade med. Hade du agerat annorlunda? Hade bråket eller
grälet sett annorlunda ut? Om svaret är ja, isåfall varför? För att det
ni bråkade om egentligen vara ganska trivialt? För att det mest
handlade om din egen prestige? För att du plötsligt insett att skadan
du tillfogar aldrig kommer att repareras, att du aldrig kommer att
kunna säga förlåt?
Sannolikt hade du handlat annorlunda om du visste att du aldrig skulle
se personen du bråkade med igen. Men faktum är ju att vi alla får vår
dödsdom redan den dag vi föds. Vi vet alla att vi ska dö, men förnekar
det. Döden skrämmer oss. Att ens snudda vid tanken på vår egen
förgänglighet paralyserar oss. Vi inbillar oss att vi inte kan förmå
leva våra liv om vi inte skjuter alla tankar på vår egen och andras död
ifrån oss. Istället är det så att om vi tog till oss sanningen om vår
egen och andras förgänglighet på ett djupare plan, skulle vi kunna
använda denna insikt för att leva meningsfullare, ärligare och
kärleksfullare liv.
Vi är alla del i en ständigt pågående, ständigt föränderlig process. En
evig växelverkan. Ett evigt kretslopp. För att kunna leva till fullo
krävs det att vi till fullo tar till oss sanningen om alltings
förgänglighet. För vissa blir detta lättare om de har en övertygelse om
ett liv efter detta. Om man tror på återuppståndelse eller återfödelse
blir döden inte lika skrämmande. Men även ateisten tjänar på att inte
ljuga för sig själv och leva en livslögn i vilken döden ignoreras. En
verklig insikt om detta universella faktum ger alla, religösa eller ej,
möjligheten att sätta sina liv i sitt rätta perspektiv.
Jag är tacksam varje gång jag påminns om det mirakulösa i livets
kretslopp. En söndag för inte så länge sedan var vi på ett dop. En
liten flicka välkomnades till världen och vi mottog henne med glädje
och fest. Senare samma dag åkte vi för att vaka vid en gammal mans
dödsbädd. En människa skulle snart lämna världen och vid hans sida
sörjde och grät vi.
Både den lilla flickan och den gamle mannen påminde mig om människans
medkännande, kärleksfulla och altruistiska natur. Båda behandlades de
av alla i sin omgivning med närhet och omsorg. Utan tanke på personlig
vinning eller egoistiska behov skänkte människor av sin tid, sin
ansträngning och sin kärlek. Båda påminde mig också om livets eviga
kretslopp och hur ofattbart fantastiskt det är.
Jag bugar mig inför både den lilla flickan och den gamle mannen som
stora läromästare. Läromästare som lär mig om det mirakulösa i
tillblivelse, förgänglighet och kärleken som binder dem samman.
Jag började med att berätta om min mamma. Det är också henne jag
tillägnar den här texten. Genom sitt liv, och sin död, lärde hon mig så
mycket. Hon lärde mig att alltings innersta väsen är förgänglighet, att
kärlekens innersta väsen är förgänglighet. Och att kärleken just därför
är evig. |
|
|
|
|
Första sidan 
Texter 
