Info
Träff i chatten varje onsdag klockan 19:00 |
|
The very purpose of meditation is to discipline the mind and reduce afflictive emotions. -His Holiness the Dalai Lama |
|
Vem är online |
Vi har 8 gäster online och 3 medlemmar online
|
|
Mini-chat |
|
Logga in för att läsa meddelanden. |
|
|
Visdom och medkänsla |
|
|
|
Skrivet av Martin
|
Det finns många sätt att beskriva den buddhistiska vägen mot
upplysning. Ett sätt är den trefaldiga vägen, bestående av etik,
meditation och visdom.
Den trefaldiga vägen beskrivs ofta som tre steg mot det slutgiltiga
målet. Först förbereder man sitt sinne genom att agera etiskt.
Praktiserandet av medkänsla och generositet skapar medvetenhet och
nödvändiga förutsättningar för meditation. Meditationen stillar sinnet,
ökar medvetenheten och tillåter oss att betrakta vårt medvetande i dess
sanna obefläckade form. Från detta växer sedan insikt och visdom som
utgör det sista steget på vägen och slutligen leder till upplysning.
Vi skulle dock likaväl kunna vända på den trefaldiga vägen och prata om
visdom, meditation och etik. Om vi tränar oss i att se djupt in i
verklighetens natur kommer vi att upptäcka alltings totala samhörighet.
Genom meditation kommer vi att kunna stabilisera dessa insikter och få
dem att tränga djupt i vårt sinne. När detta sker kommer vi att
spontant börja agera etiskt och medkännande. Vi kommer att motiveras av
medkänsla och en önskan att hjälpa andra och vi kommer att nå
upplysningen.
Sanningen är förstås att de tre stegen i den trefaldiga vägen i själva
verket är aspekter av samma sak. Medvetenheten vi odlar i meditation
leder till insikt. Insikt leder till etiskt handlande. Etiskt handlande
leder till medvetenhet. Och så vidare. Var och en av de tre aspekterna
av den trefaldiga vägen leder, då de praktiseras, till de två andra.
Faran med att se den trefaldiga vägen som en linjär och stegvis
utveckling från etik, via meditation, till insikt, tror jag är en
onödig rädsla inför visdoms- och insiktsaspekterna av den buddhistiska
vägen.
Visdom innebär insikter i verklighetens sanna natur. Hit hör läran om
förgänglighet, icke-jag och ömsesidigt beroende och uppkomst.
Mahayana-buddhismen sammanfattar dessa saker i läran om tomhet
(shunyata) som för många utgör själva definitionen av visdom i
buddhismen.
Buddhistisk visdom och läran om tomhet utgör ett monumentalt
filosofiskt stoff som till en början kan te sig abstrakt och svårsmält.
Jag tror att visdomsaspekten av buddhismen känns främmande därför att
tanken på tomhet som alltings absoluta, sanna natur är oerhört
utmanande för vår invanda självbild. I våra psyken finns
föreställningar så djupt rotade att vi tycks näst intill oförmögna att
ta till oss vissa sanningar.
Vår spontana rädsla inför tanken om tomhet kan också ha en del att göra
med en missuppfattning. Till en början kan vi lätt missförstå tomhetens
väsen och tro att det Buddha lärde oss är att ingenting egentligen
existerar. Läran om tomhet är dock medelvägen mellan tanken att
ingenting existerar (nihilism) och tanken att saker har en absolut,
oberoende existens (eternalism). Att alla fenomen är tomma betyder inte
att de inte existerar, bara att de inte alls existerar på det sätt vi
vanemässigt föreställer oss.
Med våra intellekt kan vi tränga in i resonemang kring förgänglighet
och tomhet, men endast intellektuella resonemang förmår inte förändra
våra sinnen. Äkta insikt kommer genom meditation, som ett resultat av
kontemplation och introspektion. Men de intellektuella resonemangen
kring visdom är inte desto mindre mycket kraftfulla verktyg på vägen
mot insikt.
De grundläggande insikterna om tomheten är inte så svåra att ta till
sig. Den centrala aspekten av buddhistisk visdom är att saker inte
existerar på de sätt vi tror de gör. Saker har ingen självständig,
objektiv existens oberoende av oss som betraktare. Alla "saker" är helt
enkelt tomma.
Med vissa "saker" är detta lätt att se. Vad är exempelvis en "regnbåge"
eller en "molnfri himmel" annat än konstruktioner i våra medvetanden?
Det är också lätt att se att det inte finns någon objektiv verklighet
som svarar mot begrepp såsom "Sverige" eller "invandrare". (Tänk dig
att en varelse från en annan planet landade på jorden och vi bad honom
leta efter "regnbågen" eller "Sverige". Innan han skulle kunna hitta
dem skulle vi vara tvungna att hjälpa honom skapa dessa saker i sitt
sinne. Varför? För att det är i sinnet och endast sinnet dessa saker
existerar, inte i "verkligheten".)
Det som är sant för "regnbåge" är också sant för andra "saker", såsom
exempelvis "bord" eller "tågstation". Det är också sant, vilket kan
vara svårare att acceptera, för begreppen "jag", "mig själv" eller
"ego".
Det som vi uppfattar som saker, som ting med absolut och oberoende
existens är i själva verket ett oändligt nät av ömsesidiga beroenden.
Regnbågen är ett beroende mellan regn, sol och en betraktare. Regnet är
ett beroende mellan himmel och jord, värme och kyla, väte och syre, för
att nämna några få. Och alla dessa "saker" är i sin tur blott beroenden
mellan andra "saker". Inget föds när regnbågen uppkommer och inget dör
när den försvinner. Det enda som händer är att myriader av ömsesidiga
beroenden förändras. Detta är förgänglighetens natur. Detta är
tomhetens natur.
Vad är då poängen med att föra sådana här resonemang? Varför ska vi
bemöda oss med att tränga in i förgänglighetens, det ömsesidiga
beroendets och icke-jaget natur? I tomhetens natur? Vi bör göra det för
att denna natur, dessa sakers innersta väsen, är kärlek och medkänsla!
Tomhet och medkänsla är samma sak. Att inse tomhetens natur är att inse
att ingenting äger en oberoende existens, vilket leder till medkänsla.
Om vi fulländar medkänsla i våra sinnen ser vi alltings totala
samhörighet, vilket leder till insikter i tomhetens natur. De är två
sidor av samma mynt. De är samma.
Låt mig ta ett exempel. Låt oss se djupare i hur vi ser på oss själva i
förhållande till andra människor, först ur ett visdomsperspektiv och
sedan ur ett etiskt perspektiv.
I centrum av varje människas världsuppfattning står hon själv. I en
snäv cirkel runt henne återfinnns hennes familj och allra närmaste.
Därefter följer cirklar av vänner, bekanta, landsmän och till sist,
resten av mänskligheten. De allra flesta av oss tillskriver de som
befinner sig i en cirkel längre in ett högre värde. Vi värdesätter oss
själva högst, därefter följer familj och vänner, och så vidare.
Det är dock lätt att inse att denna värdering är fullkomligt subjektiv.
Alla människor befinner sig i någons inre ringar (åtminstone sina
egna). Det är därför omöjligt att på något objektivt sätt säga att en
människa är mer värd än någon annan.
Det höga värde vi tillskriver oss själva och våra närmaste i
förhållande till andra är en illusion. Betraktat från den plats från
vilken vi ser verkligheten tycker vi oss vara mer värda än alla andra.
Betraktat från oändligt många andra platser är vi å andra sidan det
inte. Det höga värde vi tillskriver oss själva har ingen absolut,
oberoende existens. Vår priviligerade position existerar bara i
förhållande till allting annat och är inget i sig självt. Den är tom.
Dess innersta väsen är tomhet.
Vi kan föra liknande resonemang kring vårt eget jag. Men låt oss nöja
oss med att se att den speciella position som vi tillskriver oss själv
som centrum av universum och viktigare än andra är helt grundlös. Lika
tom som regnbågen. Ser vi detta ser vi att det enda sanna måste vara
att älska oss själva som vi älskar andra och andra så som vi älskar oss
själva. Detta är den slutsats vi måste dra när vi ser saken ur ett
visdomsperspektiv.
Låt oss sedan se på samma företeelse ur ett etiskt perspektiv. Detta är
samma sak som att se det ur perspektivet medkänsla och äkta kärlek, för
detta är den buddhistiska etikens fundament. Äkta kärlek är ren och
oförvanskad kärlek, kärlek som inte grumlats av begär eller besatthet.
Äkta kärlek särskiljer inte. Äkta kärlek rangordnar inte. Äkta kärlek
favoriserar inte.
Äkta kärlek handlar om vad man kan ge, inte vad man kan få.
Motivationen bakom äkta kärlek är altruistisk och befriad från begär
och skuld. Äkta kärlek är objektiv och sann, inte subjektiv eller
beroende av omständigheter eller specifika förhållanden. Att känna äkta
kärlek är att älska alla människor. Inklusive sig själv.
Vilken är den fundamentala skillnaden mellan dig och mig och alla andra
människor i världen? Ingenting! Ingen människa är mer värd att älskas
än någon annan. Ingenting vi gör och ingenting vi råkar ut för kan
förändra eller förminska detta faktum. Förmågan att älska och att
älskas utgör själva kärnan av vad det innebär att vara människa. Den
människa som handlar etiskt älskar sig själv likt andra och andra likt
sig själv. Detta är den slutsats vi måste dra när vi ser saken ur ett
etiskt perspektiv.
Vad vill jag då ha sagt med allt detta? Kanske mest av allt att vi inte
ska vara rädda för visdoms- och insiktsaspekterna av Buddhas lära. Vi
bör använda vårt intellekt för att ifrågasätta de illusioner som skapar
vårt lidande. Om vi bättre förstår alltings totala samhörighet blir det
lättare för oss att släppa taget, om aldrig så lite, om våra egon.
Visdom behöver inte ligga i slutet av vägen mot upplysning, visdom kan
vara en del av våra allra första steg på denna väg.
Det som förenar visdom och etik är meditation, som tillåter våra
insikter att sjunka ner i djupet av vårt medvetande. Meditation stillar
våra sinnen och ger oss den klarhet och koncentration som behövs för
att nå insikt. Meditation tillåter oss att se vår buddhanatur, vår
sanna natur som är visdom och medkänsla i strålande, underbar enhet.
Den trefaldiga vägen är inte tre steg efter varandra på vägen mot
upplysning. Etik, meditation och visdom är som steg i en dans. Musiken
som vi dansar till är Dharma. Med dessa steg dansar vi med världen
tills den dag vi inser att vi, dansen och musiken vi dansar till är ett
och samma. Vi dansar tills den dag alla varelser är lyckliga och fria
från lidande.
|
|
|
|
|
Första sidan 
Texter 
