Under 33 år var buddhistmunken Palden Gyatso politisk fånge i de kinesiska fängelserna i Tibet. Mellan 26 och 59 års ålder var svält, tortyr och förnedring en del av hans vardag, en verklighet omöjlig för de flesta av oss att föreställa sig.

Tibets samtidshistoria har lämnat sina spår i den nu 72årige munkens kropp. Hans ben är deformerade av fotbojorna han tvingades bära under två och halvt år. Han har inga tänder kvar, efter att en fängelsevakt pressat in en elbatong i hans mun. Han visar på ärren efter tatueringarna som skrapades bort med kniv. Resterna av brännskadorna. Den ärrade tungan. Förlusten av hörseln på ena örat.

Det är tyst i rummet när Palden Gyatso redogör för hur han behandlades i de kinesiska fängelserna. Det enda som hörs är hans hesa röst och tunga andhämtning. En obehandlad, punkterad lunga följer honom genom livet, som en ständig påminnelse om de många gånger han misshandlades i fängelset. Tolkens ansiktsuttryck och fotografens suckar är de enda kommentarer som ges. När tolken översätter försvinner Palden Gyatsos blick stilla ut genom fönstret. För en stund anas det mörker som är lätt att förvänta sig hos en man med hans livshistoria. Men så skiftar det fårade ansiktet igen, han ler och skrattar och vill plötsligt kramas, bjuda på te och envisas med att få slå in tolkens fötter i en varm filt. En krukväxt blommar i en plåtburk på bordet och från altarskåpet vinkar Dalai Lama ut över rummet från färgglada vykort.

”Jag anser mig vara en mycket lycklig människa just nu”, säger Palden Gyatso en stund senare. Men hur det är möjligt? Vad förväntar vi oss av en människa med hans historia som tortyroffer och politisk flykting? Är medkänsla och lycka det vi associerar till?

Tibetfrågan hamnar allt mer i skuggan av Kinas blomstrande marknad. Den kinesiska regeringen kränker konsekvent de mänskliga rättigheterna och med världens starkast växande ekonomi framför ögonen tystnar västvärldens kritik allt mer. Enligt Amnesty avrättar Kina årligen fler människor än hela den övriga världen tillsammans och vittnesmål från före detta politiska fångar visar på brutala förhållanden i fängelserna. Sedan 50-talet har det tibetanska folket kämpat för rätten till sitt land, sin kultur och sin religion. 1.2 miljoner tibetaner beräknas ha dött till följd av den kinesiska invasionen och än idag är det många politiska fångar som delar Palden Gyatsos öde.

Trots att Kina undertecknat alla FN:s konventioner rörande mänskliga rättigheter rapporterar Amnesty om en tvivelaktig ambition att efterleva dem. Detta är någonting som västvärlden måste ta ställning till i sina relationer med Kina.

I oktober 1950 korsade den kinesiska armén Yangtzefloden för att ”befria” det tibetanska folket. Det feodala styret skulle krossas, landet moderniseras och befolkningen återförenas med det kommunistiska moderlandet Kina. Retoriken bakom invasionen och det kommande vanstyret handlade om frihet och materiell utveckling. Den kommunistiska ideologin skulle skapa ett harmoniskt och rättvist samhälle. Resultatet blev någonting helt annat.

Det skulle dröja fem år innan kineserna kom till Palden Gyatsos kloster. Det var samma år han fyllde 22. Soldater omringade klostret medan munkarna förberedde kinesernas besök genom att bära fram blommor och tillreda te. Men de kinesiska tjänstemännen tackade nej, de hade inte kommit för att dricka te. Deras uppgift var att reformera munkarnas tänkande. I den Tibetanska traditionen försörjs munkarna av sina familjer utanför klostret, vilket gjorde dem alla till förtryckare och exploatörer av den arbetande klassen enligt kineserna. I Palden Gyatsos fall, eftersom han kom från en välbärgad familj, var domen extra hård. Han klassificerades som ”son till rik godsherre”, vilket innebar lägsta status i den nya hierarkin. Senare skulle han också komma att tillhöra klassen ”oren”, eftersom han deltagit i ”anti-kinesisk verksamhet”. Det första mötet med den kommunistiska tankereformen och de fostrande studiesessionerna skulle kunna framstå som lustiga om det inte var för att de kantades av våld och förödmjukelser. Palden Gyatso berättar i sin självbiografi, Elden under snön (Amaryllis Media, 2000),om hur frågande de alla stod inför de kinesiska tjänstemännens budskap. Han beskriver hur en äldre munk från en rik familj fick alla sina ägodelar utsläpade på gårdsplanen i syfte att upplysa munkarna.

”En kinesisk officer lyfte upp en tjock vinröd rock av ylle från den gamle mannens hög.

”Var kom den här ifrån?” frågade han bistert.

”Ull”, svarade munken.

Den kinesiske officeren blev paff över hans enkla svar. Han antog att någonting måste ha gått förlorat i översättningen och såg mot tolken. Tolken upprepade frågan.

”Var kom den här ifrån?”

”Ett får”, sa munken, som började gråta.

Vi tyckte alla att han klarade sig mycket bra genom att ha besvarat frågorna på ett så korrekt och intelligent sätt. Men hans svar var inte korrekta. Han hade inte tagit hänsyn till de livegnas arbete. Enligt den dialektiska materialismen och teorin om klassbetingade orsakssammanhang borde munken ha svarat att rocken kom från de exploaterade klassernas arbete.”

När Palden Gyatso arresteras första gången 1961, är det för att han vägrar att på falska grunder anklaga sin lärare för spioneri. I den tibetanska buddhistiska traditionen är läraren den människa som står dig närmast i världen. Det är en relation som bygger på tillit och respekt och därför var det en omöjlighet för Paden Gyatso att baktala sin lärare. Förhören och misshandeln pågick i flera dagar. Kinesernas noggrannhet var rigorös. Om och om igen under fängelsetiden fick han berätta sin livshistoria från 8 års ålder.

”Myndigheterna kontrollerade och jämförde min bekännelse med den från andra munkar och bybor. Kineserna gjorde så med alla. De jämförde varje påstående man gjorde med vittnesmål från ens syskon och alla som hade även det svagaste samband med en själv. De byggde upp detaljerade akter om var och en. Och de såg till att man visste om hur noggranna de var. ”Men din bror sa så här”, kunde förhörsledaren säga. ”Varför kommer du inte ihåg det?” Så tankarna började jaga varandra: Vet de verkligen allt? Sa min bror verkligen det där? Hur mycket bör jag avslöja? ”

Under de första åren i fängelset svalt många av Palden Gyatsos medfångar ihjäl. Den dagliga matransonen bestod av en kopp te, en mugg svag kålsoppa och ett hekto rågmjöl. Han berättar att när de somnade på kvällen visste de aldrig vilka som skulle vakna upp igen dagen efter. Fångarna var desperata, de kokade lädret i sina stövlar och några försökte till och med att äta gräs, vilket gjorde dem allvarligt sjuka. 1962 försökte Palden Gyatso och ett antal andra fångar fly från fängelset. Flykten misslyckades. Med den Buthanska gränsen inom synhåll upptäcktes flyktingarna av kinesiska soldater. Palden Gyatsos resa in i den politiska fångens helvete tog där efter en ny vändning. Under sex månader tvingades han bära både hand- och fotbojor dygnet runt. Han var fullständigt beroende av sina medfångar, som hjälpte honom att äta, tvätta sig och gå på toaletthinken.

”Hjälpsamheten och omtanken från de andra fångarna lindrade situationen. Det finns faktiskt saker jag saknar från fängelsetiden. Framför allt är det mina vänner. När jag skrev min självbiografi och återvände till fängelsetiden i tankarna, då grät jag ofta när jag såg alla de som hjälpt mig träda fram ur minnet. Jag fick många nära vänner i fängelset, många av dem dog också där. Jag tänker fortfarande ofta på dem, speciellt när jag tillreder eller njuter av en god måltid… och alla som är fängslade just nu. När jag äter ensam finns mina tankar ständigt hos dem.”

Efter sex månader togs handbojorna bort, för att han skulle kunna arbeta bättre. Men fotbojorna skulle han tvingas bära ytterligare två år. De var sammanlänkade med en mycket kort kedja och under två och ett halvt år kunde Palden Gyatso endast hasa sig fram.

”Men bojorna kunde inte kontrollera mina tankar, det var min fysiska kropp som var fängslad. Jag kände mig ofta mentalt fri. Fast under den mest extrema tortyren kände jag mig verkligen som en fånge. Under sådana perioder var jag en fånge även i sömnen, i drömmarna.”

Under den kinesiska kulturrevolutionen, 1967-76, intensifierades våldet och förhören. Fångarna hetsades till att ange och bestraffa varandra. Deltog man inte aktivt i misshandeln och fördömandet av en utpekad medfånge, blev man själv misstänkt för att ”stödja reaktionärerna” och näst på tur att utsättas för en thamzing , som de kollektiva bestraffningsmötena kallades. Under våren 1968 utsattes Palden Gyatso för en två veckor lång thamzing . Varje dag, efter arbetets slut, misshandlades han av sina cellkamrater under övervakning av fängelsepersonalen. Orsaken var, att en man hade sett honom skaka bort vatten från fingrarna när han druckit. Mannen anklagade Palden Gyatso för att ha utfört en traditionell buddhistisk ritual där man stänker vatten i luften. Det var inte ovanligt att fångar dog under dessa bestraffningar och flera tog självmant sina liv efter långa perioder av thamzing . Vid det årliga ”bedömningsmötet” belönades sedan de ”flitiga” fångarna, medan de som misslyckats med att ”reformera sig” fick förlängda straff eller till och med dömdes till döden. Fångarna tvingades på liv och död att hålla hela sitt känsloliv under ytan och visa vad kineserna kallade en ”korrekt attityd”. Detta innebar att hylla partiet och fördöma ”reaktionärerna”. Partiföreträdarna var obegripligt noggranna med att kontrollera och värdera fångarnas känsloyttringar. Palden Gyatso berättar hur fångarnas låtsades svimma och skrek ut sin sorg när Mao, ”den store rorsmannen”, gick bort 1976. De äkta känslorna gömdes undan och kontrollerades medan de ideologiskt godkända visades utåt. Att Palden Gyatso lyckats överleva 33 år under dessa fysiska och psykiska påfrestningar framstår som en allt större gåta ju mer han berättar.

”Överlevnaden”, säger han, ”handlar om ett fritt eller fängslat sinne. Hade jag låtit dem knäcka mig psykiskt hade det varit över, då hade jag gått under”.

Med tiden blev Palden Gyatso en förkämpe för fångarnas rättigheter inne i fängelset. 1983 adopterades han som samvetsfånge av en italiensk Amnesty-grupp. Tack vare den uppmärksamhet som fanns kring honom utanför Tibet, riskerade han inte längre att bli avrättad. Den kinesiska regeringen visste att de hade ögonen på sig i hans fall. Han blev en av de ”oförbätterliga” och placerades tillsammans med andra politiska fångar, som inte heller slutat hävda sin yttrandefrihet och sitt folks rättigheter.

Palden Gyatso tror själv att det var hans träning som munk och hans buddhistiska praktik som gjorde att han klarade sig igenom den långa tiden i fängelset. Han mediterade ständigt, oavsett om han arbetade, deltog i studiesessioner eller blev torterad. Sin formella praktik, med böner, ritualer och sittande meditationer kunde han givetvis inte utföra. Men tanken på Dalai Lama fanns ständigt hos honom. Vetskapen om att ledaren för hans land och religion fanns i trygghet i Indien gav honom styrka och energi att överleva.

För att förstå den politiska situationen i Tibet, måste man också förstå landets religiösa tradition. I Tibet går det inte att särskilja buddhistiskt och politiskt tänkande. Dalai Lama är både den högste religiöse och politiske ledaren. Att förneka Dalai Lama, skulle vara det samma som att förneka sin religiösa övertygelse för de flesta tibetaner. Det skulle till och med vara att förneka en levande Buddha. Inom den tibetanska traditionen betraktas Dalai Lama nämligen som en inkarnation av Chenrezig, medkänslans Buddha. Detta är en av förklaringarna till att så många av de politiska fångarna är munkar och nunnor. I den buddhistiska praktikens kärna finns också medkänslans budskap och insikten om att våld och hat endast kan resultera i lidande. Att hata eller förgripa sig på en annan levande varelse föder endast nytt lidande, även om man anser sig ha rätt till det (som Palden Gyatso skulle kunna hävda) och även om man gör det i syfte att uppnå någonting gott (som kanske var fallet hos många av de kommunistiskt övertygade kineserna).

”Om jag inte varit munk hade jag nog varit mer fylld av hat mot vakterna. Jag tror också att min klosterträning hjälpte mig under de första åren, då vi svalt. I klostret lärde jag mig självdisciplin och i fängelset tvingade jag mig att dela upp min ranson av rågmjöl i minimala portioner, som jag åt då och då. De flesta fångarna kunde inte motstå att äta allt på en gång och sedan hade de ingenting tills nästa dag.”

Men hatet och hämndbegäret, det måste väl ändå ha funnits där? Jo, visst. Stundtals under tortyr förlorade han all sin medkänsla och kunde känna hat mot kineserna. Men Palden Gyatso kommer genast med en motfråga, ”Varför skulle jag hata idag?” Han förklarar att ilska och hat är grundorsaken till alla problem och svårigheter. ”Vad som har hänt hör till det förflutna, det är inte nu. Jag har jobbat med att inte generera mer ilska i nuet, att hata skulle inte hjälpa mig eller någon annan.”

Ur ett västerländskt perspektiv, med vår bild av det mänskliga psyket kan det låta förenklat. Men vi måste ta hänsyn till att det buddhistiska perspektivet på människans inre liv bygger på helt andra premisser. Som praktiserande buddhist har man också en teknik att träna sinnet, meditationen. På ett plan kan man säga att meditationen syftar till att integrera enkla och rationella sanningar, lätta att förstå intellektuellt, men mycket svåra att förverkliga i praktiken. Integrationen sker på en djupare nivå i medvetandet, en nivå där den intellektuella förståelsen omvandlas till insikt. Detta är i alla avseenden en logisk och allmängiltig process, inget som är exklusivt för personer med en buddhistisk världsbild. Kanske är det här man måste söka förklaringen till Palden Gyatsos fridfulla ansikte och det faktum att han inte ens är bitter över de år som försvann i fångenskapen. Palden Gyatso har tvärtom ett stort lugn och en genuin värme omkring sig. Han har integrerat och förverkligat sin övertygelse om att medkänsla är det enda möjliga förhållningssättet till andra människor, oavsett hur de behandlar dig, och har på så vis övervunnit sina impulser att hata.

”Den mest smärtsamma fysiska tortyren, för man måste skilja på fysisk och psykisk tortyr, var när de kastade kokande vatten på våra nakna kroppar. De brukade kedja våra händer kring en bjälke i taket, så vi hängde ovanför golvet när de skållade oss. Att sedan tvingas utföra hårt kroppsarbete med de obehandlade brännskadorna var fruktansvärt smärtsamt. Men det absolut värsta fängelsevakterna gjorde mot mig, det var att de tog min medkänsla för dem ifrån mig.

Men idag har jag inget hat kvar. Det finns ingen vrede gentemot de personer som orsakade mig och mina medfångar så mycket lidande. Och eftersom jag fortfarande är vid liv och kan berätta min historia hoppas jag att de kunde ta del av den och förstå att jag varken hyser vrede eller illvilja mot dem. Kanske skulle det kunna lära dem något.”

Trots att Palden Gyatso har någonting oerhört storslaget över sin personlighet får man akta sig för att romantisera hans historia. Han är inte en exotisk buddhistmunk, som med hjälp av mystiska tekniker övervunnit sin plågsamma känslomässiga erfarenheter för alltid. Han är en människa som lidit fruktansvärt och fortfarande gör det. Mardrömmarna har avtagit i styrka under de senaste åren, men det händer ändå ofta att han vaknar av att han skriker. I drömmarna kan han återuppleva tortyren, om och om igen. Han har också sina fysiska smärtor och förlusten av familjen, lärarna och vännerna bakom sig. Det ovanliga kanske är att han har lärt sig något av sitt lidande, att han har använt det för att utvecklas i stället för att låta sig krossas av det.

”När jag förstod att jag var fri, när jag hade flytt till Indien och befann mig i trygghet, då förstod jag förnöjsamhetens innebörd. Fängelsetiden gav mig en oersättlig undervisning om förnöjsamhet, det vill säga tillfredsställelse med det man har. Hur rik en människa än är och hur bekväma omständigheter hon än lever under, så betyder det ingenting om hon inte förstår att uppskatta det. Utan uppskattning finns ingen glädje och ingen tillfredsställelse i livet. Utan förnöjsamhet är det omöjligt att uppleva genuin lycka.

Fängelsetiden har också lärt mig betydelsen av frihet, inte bara som individ, utan frihetens betydelse för ett land, en kultur och dess folk. Trots att jag nu är 72 år är det fortfarande tanken på Tibets frihet som driver mig. Jag har inte ägnat mitt liv i frihet åt att leva bekvämt. Utan har dedikerat det till att väcka uppmärksamhet kring Tibets sak och hur den kinesiska regeringen har behandlat personer som mig och hur de fortfarande behandlar de som vågar hävda rätten till självständighet.”

Med sig ut ur Tibet smugglade Palden Gyatso en väska med begagnade tortyrinstrument, för att visa omvärlden vad som pågår bakom fängelsemurarna. Sedan 1992, då han kom som flykting till Indien över Himalaya, har han arbetat för mänskliga rättigheter i Tibet och hållit föredrag i många delar av världen. Samma år som han flydde vittnade han om sina upplevelser inför FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Den kinesiska delegationen svarade aldrig på hans vittnesmål, men en tid senare kom han att läsa ett publicerat brev av en kinesisk ambassadör, Mr. Ma Yuhens, som skrev: ”Palden Gyatso är en brottsling som framhärdade i aktiviteter riktade mot regeringen. De brott han begick inbegriper verksamhet med syfte att störta regeringen, flykt från fängelset samt stöld. Palden Gyatsos historia om hur han blev torterad av fängelsevakter är osann. Tortyr är förbjudet i kinesiska fängelser.”

Idag lever dubbelt så många kineser som tibetaner på den tibetanska högplatån. Tibetanerna är en minoritet och en andra klassens medborgare i det som en gång var deras eget land. De diskrimineras på alla områden i samhället, sjukvård, utbildning, arbete, handel och religionsfrihet. Att hävda sin yttrandefrihet eller Tibet som en egen nation är brott som kan leda till långa fängelsestraff. Fortfarande är bilder av Dalai Lama förbjudna och att ens tala om ledaren kan vara orsak till arrestering.

Att Dalai Lama nu oväntat dragit tillbaka kravet på självständighet och erkänner Tibet som en del av folkrepubliken Kina, måste ses mot bakgrund av de föga framgångsrika förhandlingarna om självständighet som pågått under de senaste femtio åren. Palden Gyatsos kommenterar ledarens uttalande med att han själv står fast vid sitt krav på fullständig självständighet. Trots detta kommer han att ställa sig bakom de beslut som Dalai Lamas fattar, eftersom han tror att det ligger diplomatiska förhandlingar bakom uttalandet som han själv inte kan tolka. Men så fort den Kinesiska regeringen bryter sitt ord eller inte uppfyller sina löften kommer han direkt att vända sig till Internationella juristkommissionen och fortsätta sin kamp för Tibets folk.

Upprinnelsen till Palden Gyatsos 33 år långa fängelsestraff var att han vägrade att på falska grunder ange sin lärare som spion och att han under upproret 1959 satte upp affischer med slagord om ett fritt Tibet. Men hans öde hör inte historien till. Fängelserna är fortfarande fyllda och en strid ström av flyktingar gör varje år den svåra vandringen över Himalaya för att nå friheten i Indien.

En av de mest uppmärksammade politiska fångarna under de senaste åren är Laman Tenzin Delek Rimpoche. Den 26 januari i år omvandlades hans dödsstraff till livstids fängelse. Efter internationell uppmärksamhet och högljudda kampanjer bland exiltibetanerna tvingades den kinesiska regeringen att dra tillbaka dödsdomen. Men den politiske fångens villkor som så grymt har präglat Palden Gyatsos livshistoria, är nu den framtid som väntar Tenzin Delek. Palden Gyatso är övertygad om att han är utsatt för tortyr i fängelset.

”Kanske har han det lite bättre eftersom hans fall redan från början har varit internationellt uppmärksammat, men den mentala och fysiska smärtan undgår man inte i de kinesiska fängelserna.”

Vad som inte får glömmas är de tusentals människor som varje år avrättas, torteras och fängslas i tysthet av den kinesiska regimen.

Palden Gyatso värdesätter högt det arbete som görs av internationella människorätts- organisationer, som t.ex. Amnesty. Att bli adopterad som samvetsfånge kan innebära att man får behålla livet eller att vardagen i fängelset blir mer uthärdlig.

”Men det viktigaste människor i fria länder kan göra för de som nu sitter fängslade i Tibet, och för hela vårt folk, är att verkligen förstå hur situationen ser ut. Att Kina med våld har ockuperat Tibet och att folket lider i snöns rike (tibetanernas eget namn på sitt land). När människor ser och förstår att andra oskyldiga människor skadas och förtrycks, kan de inte acceptera detta. Den känsla av indignation över hur det tibetanska folket behandlas kommer automatiskt att verka för Tibets sak. Människorna i de fria länderna kommer att tala för Tibet utifrån sin egen känsla för Tibets folk och detta är vad som till slut kommer att hjälpa oss.”

Idag är väst närmare Kina än någonsin. Den enorma marknaden, den billiga arbetskraften och de få restriktionerna lockar västvärldens företag. Investeringarna har resulterat i ett komplext ekonomiskt beroende av ett land som motarbetar en demokratisk utveckling och ignorerar de mänskliga rättigheterna. De Olympiska Spelen som 2008 går av stapeln i Beijing är ytterligare en inkörsport för västvärldens ekonomiska intressen, men framför allt innebär det ett återupprättande av Kinas internationella anseende. När de tilldelades spelen 2001, talade både kinesiska delegater och företrädare för internationella olympiska komitteén varmt om hur de mänskliga rättigheterna skulle förbättras när Kina blev värdland för OS. Men ingenting tyder på att Kina är engagerade i att ändra sin attityd i frågan och Amnesty påpekar att ingen utveckling skett sedan 2001.

Medan västvärldens storföretag tävlar om lukrativa avtal och diplomater om goda relationer med den kinesiska regeringen ligger Tibet på entreprenad. Västerländska företag etablerar sig där, deltar i utvinningen av de rika naturtillgångarna och delar sina vinster med Kina. I norra Indien sitter den tibetanska exilregeringen och är maktlös inför utvecklingen inne i Tibet. Och på en av de många byggnader som Beijing nu uppför inför OS, hänger en banderoll med texten "New Beijing, New Olympics – The Opportunity for China and the World". Byggnaden rymmer en avrättningskammare där injektioner skall utdelas till dödsdömda fångar.

”Visst kan det vara nedstämmande att se de diplomatiska ansträngningarna från väst för att förbättra relationerna med Kina, medan Tibetfrågan och de mänskliga rättigheterna helt hamnar i skymundan.” säger Palden Gyatso mellan sina tunga andetag. ”Men Tibets sak är en angelägenhet för mänskligheten och det mänskliga kollektivet kommer att reagera.” Han ler och nickar övertygat.